Maja goes local

Stackars lilla Maja har blivit sjuk! Hon har råkat ut för en förkylning, med lätt feber. Har hon/vi otur så är det H1N1, dvs svininfluensan, som går på skolan. Än så länge har hon en rälig hosta, som hon brukar få när hon blir förkyld, och febergräns.

När hon fick reda på att hon var förkyld och att vi tyckte att hon kunde stanna hemma från skolan, blev hon riktigt glad, eftersom då kunde hon ju få en ansiktsmask, som japanerna har. Maja tycker att detta är mysigt, och kolla bilden, så kan man skymta ett leende bakom masken!

Infrastrukturinlägg:
I Japan har man färre antal semesterdagar än i Sverige. Jag har t ex endast 23 dagars betald semester. Skulle man bli sjuk finns det ingen försäkringskassa på samma sätt, utan man måste istället använda sina betalda semesterdagar. Detta är anledningen till att alla har ansiktsmasker. Dels vill man inte bli smittad och riskera att behöva använda sina semesterdagar, och dels vill man inte smitta andra, och behöva sätta dem i samma situation.

Food fair

Igår var det en food fair/festival på en av shoppinggatorna i området där vi bor. De stängde av gatan för trafik, och satte ut stånd där det såldes olika sorters grönsaker, färdigmat och dricka. Där stod en snäll tant som hjälpte till att göra ballongdjur, och så kunde barnen dessutom få varsin heliumballong. Himlen var fylld av ballonger, som barn tappat, och som stilla seglade upp mot skyn. Hannes tyckte att det var fascinerande och pekade länge efter sin tappade "baa".

Vi träffade också på våra trevliga grannar Gary och Yuki Plemmons, som alltid hjälper till och tipsar om bra och billiga platser att handla på, och hur man bäst kan tillreda t ex en rättika. Yukis 2-åriga systerdotter, Aoyumi, blev förälskad i Hannes, och han fick paralyserat ta emot upprepade smekningar på kinden. Även Klara och Maja fick kramar. Mycket sött!

Och... ja, klicka på bilden så ser du att det är Tokyo Tower man skymtar där bak, över träden...till vänster om Moto Azabu Hills Tower. Det där tornet är bara överallt!

Lite finslipning, bara...

Söte, söte Hannes utvecklas för varje dag som går. Det är ljuvligt att spendera tid med honom och "samtala" med honom. Han börjar minsann redan kunna följa instruktioner!

På begäran kan han gå och hämta en ny blöja ur badrummet. Lite finslipning, bara... Det finns nämligen ingen hejd på hur många blöjor han hämtar...

Hannes kan minsann gå och kasta den gamla blöjan i soporna. Lite finslipning, bara... Så fort han hör ordet "kasta" i meningen "Ska du gå och kasta blöjan?" så kastar han iväg den där han står...

Hannes älskar att berätta saker för övriga familjemedlemmar. Eftersom han kan säga "bölla" (blöja) tänkte jag att han skulle få stoltsera och gå och berätta för pappa och flickorna att han slängt blöjan i soporna. Lite finslipning, bara...

Jag hör ifrån vardagsrummet Klaras förskräckta tjut. Söte, pöte Hannes stoltserar med den gamla blöjan i högsta hugg, med spår av både spagetti, köttbullar och pesto efter sig i korridoren!

Ha-ha-ha!!!

Det är inte lätt...

Det är inte alltid så lätt att vara fem år. Det är inte alltid så lätt att ha flyttat till Tokyo. Det är inte heller alltid så lätt att minnas att stället vi bor på heter Hiroo Towers. Det är inte alltid så lätt att vara på gott humör.

Ibland när man är fem år, bor i Hiroo Towers i Tokyo och är fruktansvärt arg på sin pappa kan det låta så här:

PAPPA ÄR SÄMST I TOKYO TOWER!!!

Tyfonen Melor drar in över Japan

I morse drog tyfonen Melor in över centrala Japan. Det har blåst drygt 5o meter i sekunden som värst. Men Melor missade som tur var Tokyo med ca 15 mil. Den var dock tillräckligt nära för att lamslå tågtrafiken. Istället strömmade människorna ner i tunnelbanan för att ta sig till jobbet. Varmt, trångt, fuktigt och vettigt! Nu har det åtminstone slutat regna i Tokyo.

Skolan var stängd idag pga tyfonen, så barnen fick vara hemma med Sara och leka med alla nyanlända leksaker, våningssängar, etc. För att inte nämna vår nya 50" plasma-TV. Nice!

Expat everyday life at its best

En liten inblick i flickornas vardag:

Skolan presenterade härom veckan höstens after school activities, och vi tyckte att det skulle vara roligt för flickorna att delta i någon av dem. Maja har börjat dansa balett en gång i veckan, och Klara går på origami – japanese papercraft. Det kan inte bli mer mitt i prick än så!

Mellan onsdagen den 14 oktober och fredagen den 16 oktober ska Klara tillsammans med hela klassen åka på school camp. Resan går till Morishita Bokusou Lodge i Naganoprefekturen. Här kommer barnen att sova två nätter på futoner i tatamirum. En sida av mig säger ”Gulp! Vara ifrån mamma och pappa i två nätter?!” Den andra sidan säger naturligtvis “Vilket äventyr! Vilken upplevelse! Vad skoj!”

Titta gärna mer på länken nedan (endast på japanska, förstås):
http://www2.ocn.ne.jp/~m1stcall/morishita_hotel.html

Klara har fått tre riktigt bra kompisar i klassen, Julie (från Frankrike), Olivia (från Japan) och Sydney (från USA). De verkar alla vara så milda och rara och måna om Klara och varandra. Julie berättade för mig häromdagen att förhandling pågår mellan flickorna om vem som ska få vara Klaras ”partner” under klassresan. Klara har berättat att de allihop brukar sitta tillsammans i klassrummet när de äter lunch. Det känns så klart jätteskönt att veta att ens barn är omtyckt och redan börjat få vänner.

Det jag tycker allra bäst om är att det inte verkar finnas någon rivalitet mellan flickorna, vad jag kan se. Vi har förstått att detta är vanligt på internationella skolor, vanligt för expats. Alla vet hur det är att vara utanför, att vara olik andra och därför är man mån om att låta alla vara med och att skapa starka band. Någon sade till och med att en företeelse som mobbing helt enkelt inte existerar här. Är inte det fantastiskt?

Maja har varit hemma hos en liten flicka, Regina (från Mexico) på en ”play date”. Vi andra var förstås också med… Regina måste ha vetat att Maja inte behärskar engelska ännu, men hade tydligen pratat väldigt länge om att hon vill leka med Maja. Samma dag som de skulle leka hade Regina tillsammans med sin tvåårige lillebror Juan-Pablo suttit i bilen på väg till dagis och skanderat: ”Maja! Maja! Maja!”. Hur sött är inte det?